En månad har gått min älskling, och det går inte en dag utan att jag tänker på dig; hur hemskt gärna jag önskar att du fanns kvar hos mig, hos oss.
Du hade de allra finaste egenskaper en matte kan önska sin hund att ha, otroligt lyhörd, härlig livsglädje, kelsjuk, och när man ville ha dig nära ville du inget hellre än att trösta. Du hjälpte mig genom mycket och det kändes alltid bättre efter att ha fått ligga på golvet och klappa din lurviga päls och se dina mjuka bruna ögon säga: "Amanda det kommer att bli bra igen♥"
Det är en sådan stund jag vill tillbaka till nu, jag vill kunna gå ner för trappan och upptäcka att du ligger och vilar på din kudde och kollar upp på mig när jag kommer, precis som du gjorde varje morgon.

Men livet är inte rättvist..
Och jag är otroligt glad över att jag fick ha dig, du var min lilla söting och just nu hoppas jag bara att du har det bra i Nangijala och att du vet hur mycket jag älskar dig♥